Småvägar, vandringsleder, medeltidskyrkor, utsiktspunkter, konsthantverk, hedar, bokskogar, bergsbranter, vattenfall, pubar, caféer, whiteguide-mat, lokalt öl, loppisar, muséer och inte minst, massor av möten med människor från när och fjärran. Det är Kinnekulle.
Vintern är oftast alldeles stilla, vit och andäktig. Men vinterstormarna som drar in norrifrån kan vara ruskiga. Då kan isen torna upp sig flera meter nere vid stränderna. Stilla kalla vinterdagar hörs barnen skratta i skidbackarna.
Våren är fantastisk, allt grönskar, ljusgrönt och försommarvitt. När ramslöken blommar är marken vid Munkängarna alldeles vit mellan de mäktiga bokträden. I försommarnatten lyser de vita blommorna, det är ren magi. Doften är fantastisk.
Sommaren är intensivt härlig. Då myllrar berget av människor som strövar, badar, fotar, äter och umgås. Utställningarna avlöser varandra och naturen är i full kraft. Den röda kalkstenen i det stora gamla kalkbrotter glöder när solen närmar sig horisonten.
Hösten är färgsprakande. Och grå. Vissa dagar ligger berget insvept i tunga dimmoln. På kvällshimlen över hedarna drar flyttfåglarna i stora plogar söderut. Frosten lägger sig sakta på ängarna.
Så har ett år gått på kullen. Ett år på Kinnekulle.

 

 

Vandra på Kinnekulle. Du kan vandra i tystnaden genom en pelarsal av högväxt granskog där marken är alldeles täckt av ljus mjuk mossa. Eller vandra över hedar i höstdimmorna, du är förflyttad till en tidlöshet, är det 1200-tal eller 2000-tal?. Är du på Gotland, ja faktiskt hörs väl havet rassla mot stenstränder.
Att vandra vid foten av berget precis i strandkanten där innenhavet Vänerns vågor sköljer in över långa klipphällar, eller över klapperstensfält. Du hittar övergivna hamnar, en gång fulla av liv när kalkstenen skulle skeppas ut från stenbrotten.
På vintern kan de nordliga stormarna skapa flera meter höga isskulpturer. Då klirrar iskristallerna som klockspel.